Sanat Kumara
till Lanello
För länge sedan
På en avlägsen stjärna
Samlades ett högtstående råd
Under allvarlig förberedelse.
Frågan vägde tungt
I allas medvetande –
Det gällde jordens öde,
Vad som skulle hända med mänskligheten.
Planeten var nedtyngd
Av missämja och stridigheter
Människor hade glömt bort
Meningen med livet.
De hade till och med börjat
Gå på alla fyra
I deras ögon och själar
Strålade ej längre Guds stora ljus.
”Jorden måste upplösas”
Dekreterade det kosmiska rådet,
”Hennes energi återsändas
Till ursprungets källa.”
Jag, Sanat Kumara
Reste mig från min stol
Och åkallade en annan möjlighet
Från dem som var där:
”Låt oss ge dem en chans
Så kanske med tiden
De kommer ihåg
Att de en gång var gudomliga.
”Jag skall visa dem vägen
Jag skall utgöra fronten
Och bringa nåd till Terra
Om ni skulle kunna ändra eder.
”Min Son,” sade en äldste,
”Du känner väl till lagen –
Du kommer att vara bunden till Terra
Tills dina led växer.”
”För att vinna tillbaka hennes folk
Måste flamman i ditt hjärta
Inspirera dem att älska
Och bli Frihetens Stjärna.
”Detta är en ny begynnelse
För mänsklighetens barn
Genom din grace tillerkänner vi dem
En ny gudomlig plan.”
Jag knäböjde tacksamt
Framför den Stora Vita Tronen
Där den Namnlöse välsignade mig
Inför min resa hem.
”Min Son, de kommer att kalla dig
Den Gamle av Dagar
Och prisa och lovsjunga
Den Store Anden inom dig.
”Du är känd i hela kosmos
För din eviga ungdom
Må ditt Ord nu forsa fram
Likt en fontän av sanning.
”Jag helgar dig med ande
JAG ÄR DEN JAG ÄR,
Förbundsarken
Och det förkroppsligade Lammet.”
En mantel av ljus
Föll ner på mina axlar
Makt, salighet och ära
Kärlek, vishet och kraft.
Jag sade adjö till rådet
Och återvände till min stjärna
Där sköna Venus väntade
Med Heliga Kumaras.
Bevingade budbärare hade tillkännagivit
Kosmiska rådets beslut:
Att Jorden nu fått löfte om
En ny dispensation.
Vår dotter Meta hälsade
Mig välkommen hem med en kyss.
”Fader, vi är tacksamma” sade hon
”För ditt mod och din tro.”
Fast vi gladdes den natten
På en storartad bal,
Var våra hjärta fyllda
Med ett visst mått av sorg.
Avskedets smärta
Kunde inte förträngas
När vi tänkte på de kära
Vi alldeles säkert skulle sakna.
Många tidevarv skulle förflyta
Tills vi träffades igen
Vår mission var slutförd
Vår seger i hand.
Gryningsljuset omslöt oss
En pläd av frid,
Vår tvillingstjärna blinkade stilla
av eterisk lättnad.
Sedan vände jag blicken mot bergen
Och till min förvåning
Fick jag syn på en spiral
Av ljus som svävade nära.
Det var mina barns själar –
Etthundrafyrtiofyra tusen
Närmade sig vårt palats
I glädjefylld medkänsla.
Brödraskapets triumfsång
Som ekade underifrån
Klingar fortfarande klar i dessa dalar
Solstånds ‘Ode to Joy’.
De sträckte sig efter vår balkong,
Stannade, lyfte sin blick
Sedan steg de fram och tilltalade mig
Under violetta skyar.
Jag såg i deras ledare
Min älskade son
Vars orubbliga lojalitet
Inte överträffades av någon.
”Vår Fader,” sade han,
”Vi har hört talas om ditt dilemma
Vi kommer inte att svika dig
Vi kommer att slåss för den goda sakens skull.
”Vi kommer att bana väg
Vi kommer att hjälpa till med att vårda flamman
Vi kommer att sprida kärlek och ljus
Vi kommer att tala i ditt namn.
”Vi kommer att stå vid din sida
När du begynner striden;
Vi kommer att åka före till Jorden,
För att hålla stånd mot ondskan.”
Deras kärlek var så rörande
Deras tjänande så ovanlig
Vi rördes till tårar
Av deras livgivande bön.
Dessa hundrafyrtiofyra
Tusen, mitt hjärtas dam och jag
Grät tillsammans av glädje;
Änglalegioner redo att hjälpa.
Då kallade jag de
Hundrafyrtiofyra av dem
Som skulle komma att bli vår förtrupp
I detta oberättade epos.
Slöjan hade nu dragits för
Den himmelska världen lämnats bakom
Iklädda kroppar av kött och blod
Föddes de av mänskligheten.
Varken slott eller palats
Skulle utgöra deras jordiska boning
Snarare kojor, grottor och hyddor
Oansenliga härdar skulpterade i sten.
De växte sig starka och fullbordade
Förvärvandet av sina släkters vanor
Men i deras själar väcktes ofta till liv,
En trängtan att resa sig över detta
Det var ett djupt inre minne
Som inte kunde suddas ut
En magnifik stad
Som nu skulle bli deras öde.
Så kom den dag då de gav sig av –
Vänner och familj lämnade kvar,
För att segla mot blå horisonter
I sökandet efter helig mark.
Hjärtan svämmande över med passion,
Framåtsträvande dag och natt
Med intuitionen som enda ledstjärna
Mot den överenskomna platsen.
Från Jordens fyra hörn
Anlände dessa nobla pilgrimer
Mäktiga krigare i anden
Korsande land, hav och skyar.
Gobisjön var den plats
Som ödet utsett
Åt dessa män för fullbordan
Av deras ädla syfte.
Pilgrimerna hade nått
Sin slutgiltiga destination
Då en av dem trädde fram
För att beskriva en vision.
”En skimrande vit stad
Skall uppföras av oss
Erinrande om Venus
Och gudomliga arkitekter.”
”På en yppigt grönskande ö
Sju tempel vår prestation
Fokuserande helig eld
I alabaster retreat.
”En vacker bro
Blir vår första uppgift
Över safirblå vatten
Där andra kan passera.”
”Formad i ren vit marmor
Ådrad med finaste guld
Kantad med skulpterade ljuva keruber
Minnen från forna dagar.”
I sitt anletes svett
Begynnande arbetet
Släpade de klippblock, stenar och metall;
Niohundra år förflöt.
Ned från angränsande kullar
Skulle attackerande horder av vildar komma
För att förstöra vad som byggts upp
Kosmiskt mål nu fördröjt.
Beslutsamma och ståndaktiga
Höll pilgrimerna sitt tempo
Lyfter upp från stenskärvorna
Planterar träd i dess ställe.
Uppe på toppen av ön
Var det viktigaste templet rest
Där Sanat Kumaras
Heliga fötter en dag skulle vandra.
Tolv trappsteg i marmor
Leder upp till tronen
Inramad med fulländning
Av en hög förgylld dom.
En massiv gulddörr
Skimrar och strålar i solen
Som en gigantisk spegel
För att välkomna var och en.
Höga träd kantade vägen
Som leder upp till porten
Återspeglande pooler, regnbågsfontäner
Vibrerande blomstersängar.
En helig plats hade skapats
Där broderskap utstrålades
Byggarna kallade den Shamballa
För att påminna dem om sitt hem.
Uppgiften var slutförd
Altarna var utsmyckade
Med späda blommor
Plockade från de blommor som var mest väldoftande.
Sanat Kumara skulle komma nu
För tiden hade nästan runnit ut
Avresa till Jorden
Med sitt hängivna hov.
Han sade farväl till sitt hjärtas dam
I en smärtfylld omfamning
Och uppsteg över Hesperus
Uti Stjärnerymden.
De själar som samlades
Bjöd på ljuva lovsånger
Och han välsignade dem uppriktigt
Med tillgiven blick.
Då han till deras förvåning
Försvann mitt i ett
Strålande ljusspår
Likt den vidsträckta svansen på en komet.
I Shamballa väntade
Byggarna med återhållen andedräkt
På att deras Herre skulle återvända
För att ge Jorden lite vila.
Fåglarnas sång tystande
Haven slutade gunga
Och hela naturen tystnade
Denna monumentala dag.
Sakta och majestätiskt
Nuddade hans fötter vid marken
Då kände allt liv hans närvaro
Trots att det inte hördes ett ljud.
Ny frid, hopp och tröst
Stillade varje orolig själ
När hans Store Ande svepte
Över skogar, sjöar och berg.
Vissnande blommor som hängde
Reste sina huvuden med nyfunnen styrka
Och skratten från barn kunde
Höras igen.
Byggarna var lyckliga
De var inte längre modlösa
De knäböjde i tacksamhet
För att hedra sin Herre.
Sedan åkallade
Den Gamle av Dagar
Med en kraftfull befallning bildandet av
En bländande flamma på altaret.
Trefaldig och odödlig
Rosa, gul och blå
Källa för kärlek, visdom och kraft
Förnyande dyrbart liv.
Från varje flämtande plym
Framträdde filligrammstrådar
För att sammanbinda allas hjärtan
I en mystisk väv.
Krisen var över
Planeten bars upp,
Och jorden var räddad
För en ny gyllene tidsålder.
Slutet på denna berättelse
Är det du som skall skapa
När du söker i din själ
Efter de nycklar den har.
Slut dina ögon och försök att se
Din mäktiga trefaldiga flamma
Förankrad djupt i ditt hjärta
Den är ditt andliga arv.
Pulserande, lysande
Växer och spinner den
Och hjälper dig hitta din livsuppgift
Så du också kan göra din himmelsfärd.
©Therese Emmanuel Grey
