Delfinresa till den Inre Jorden tillsammans med min vän.

Längtade så mycket efter den frihetskänsla jag känner när jag möter vågorna som en delfin,

så när jag började meditera idag, simmade jag inom ett par sekunder.

Efter några vågor upptäckte jag min vän som nu simmade till höger om mig. Härligt.

Vi tyckte det var lika kul båda två så vi började leka och liksom spann omkring varann.

Om nu det är möjligt i verklighet vet jag inte men i min meditation fungerar det jättebra.

När vi simmade omkring och lekte bland vågorna, kom det plötsligt en stor fisk rakt emot oss.

Den var svart och stor som en val, men med ett hajs sinnelag. Vi kände ändå ingen rädsla för att bli uppätna få vi simmade tillsammans emot den och när den öppnade sitt gap för att sluka oss, fortsatte vi med samma orädda hastighet. Plötsligt var den  POFF Borta, försvunnen...

Luften och atmosfären va helt annorlunda. Det var som att tid inte existerade och allt var NU.

Jag fick en känsla av att vi kommit till den Inre Jorden, att vi sprängde en vall på något sätt.

Alla färger var i pastell. Himlen ljusblå. Solen strålar var matt mer som en ljust gulvitt dis.

Vattnet, ljusblått och när vi steg upp ur vattnet var gräset ljusgrönt.

Vid strandkanten stod runt hundratals personer för att möta oss. 

Vi var lika glada som de eftersom vi kände igen många även om jag inte egentligen vet vilka det var,

 men det var en väldig hemkänsla  och glädje när jag såg dem och platsen kändes både obekant men välbekant...Min mamma som dog ifjol, kände jag åtminstone igen. 

Hon besöker mig ofta i vanliga fall så det kändes underbart att hon även var här.

Det som förvånade mig är att vi var mycket längre än dem. Jag har läst på flera ställen att

att de är långa och ser skandinaviska ut, åtminstone en del av dem som bor i den Inre Jorden.

Skandinaviskt utseende hade de, men antingen var de korta eller så var vi väldigt långa.

Jag har lagt märkt till att när jag och min vän är i vattnet, är vi delfiner, men när vi är på land

har vi mänskliga kroppar.

När vi hälsat på alla sa de att den Vise Mannen väntade på oss i sin grotta och det började bli bråttom.

Vi begav oss till bergen bakom enplanshusen som låg vid strandkanten.

Bergen påminde om de i Malaga. Vid början på ett av bergen fanns grottan så vi gick in till honom.

Den Vise Mannen satt vid en eld i spartanska kläder och bad oss sitta ner.

Ni är sena sade han. Ja,jag fick vänta in Rositha sa min vän med ett varmt leende.

Nåväl, försenat men bättre sade den Vise Mannen och log. 

Jag rodnade men kände att jag tänker vara vaken från och med nu.

Han skulle börja berätta vår historia och framtid.

Mer kunde jag inte ta in för denna gång.

Copyright © Rosita Bolin. Det är tillåtet att dela detta budskap i sin fullständiga form utan ändringar och när författarens namn och länken till den ursprungliga platsen ges.  
http://matrosens.blogspot.com