Den esoteriska läran, del 10
Atlantis - saga eller verklighet? Här förmedlas en del av den esoteriska kunskapens information om denna mytomspunna kontinent - och om våra förfäder som befolkade den.
Av Hardy Bennis
Atlantis är den sägenomspunna kontinent som många gamla myter och sägner hänvisar till som mänsklighetens hem under tusentals år. Vi kommer i detta avsnitt att försöka förmedla essensen av den myckna information som den esoteriska läran rymmer. Men det kan naturligtvis bara bli en kortfattad skildring, och därför vill vi hänvisa läsare som vill veta mer om ämnet, till den rikhaltiga litteraturen, och då särskilt W Scott-Elliot’s bok Atlantis & Lemurien (original The Story of Atlantis and the Lost Lemuria).
På grund av överensstämmelser mellan olika etnologiska och språkliga fenomen på vardera sidan av Atlanten, far flera forskare fått idén att det i förhistorisk tid han ha funnits en kontinent som förband de båda sidorna. Till exempel så skriver språkforskaren Le Plongeon: ”En tredjedel av detta tungomål (mayaspråket) är rent grekiskt. Vem bar Homers dialekt till Amerika? Eller vem förde mayas språk till Grekland? Grekiska härstammar från sanskrit. Gör mayaspråket också det? Eller är de samtida?”
Ett annat exempel är det baskiska språket, som inte har något släktskap med något annat europeiskt språk. Farrar skriver: ”Det har aldrig varit något tvivel om att detta isolerade språk, som bevarar sin identitet i ett västligt hörn av Europa mellan två mäktiga länder, till sin struktur liknar de språk som infödda på den mäktiga kontinenten mittemot (Amerika) talar, och endast de.”
Etnologiskt har de många skilda hudfärgerna bland amerikanska indianstammat alltid varit en gåta. Så är till exempel menominee-, dakota-, mandan- och zunistammarna helt vita med rödbrunt hår och blå ögon, medan karoerna och de utrotade kaliforniska stammarna var nästan lika mörka som negrerna.
Inget förbryllade de första spanska äventyrarna i Mexiko och Peru mer än den osedvanliga likheten mellan religiösa trosföreställningar, ritualer och symboler i den nya och gamla världen. Överallt i tempel och andra religiösa byggnader fanns kors, som ingick i ceremonierna och tillbeddes av de infödda. Till exempel använde de mexikanska, mellanamerikanska och peruanska stammarna ritualer som påminner mycket om det kristna dopet, nattvarden, bikten och syndaförlåtelsen, och när människor begravdes förde prästen samman deras händer.
Men en av de mest anmärkningsvärda överensstämmelserna är den religiösa arkitekturen. Likheten mellan pyramiderna i Egypten och i Mexiko och Mellanamerika är för slående för att vara en tillfällighet.
I sin bok Kritias ger den grekiska filosofen Platon en detaljerad beskrivning av folkets historia, konstarter, skick och sed, medan han i Timaiosrefererar till: ”En stormakt, som i sitt övermod stormade fram på en gång mot hela Europa och Asien från sin belägenhet ute i Atlanten. Då kunde man nämligen segla på denna ocean, då det fanns en ö utanför den plats som ni säger att ni kallar Heraklespelarna (dagens Gibraltar, övers anm). Ön var större än Libyen och Asien tillsammans, och från den kunde folk på den tiden segla till andra öar och därifrån till hela den kontinent som ligger norr om dem, och som omger den verkliga oceanen.” (Ur Platons skrifter, band VIII, s 35, i översättning av Carsten Høeg och Hans Ræder.)
Toltekerna i Mexiko spårade sin härstamning tillbaka till ett land de kallade Atland eller Aztland, och de brittiska kelterna hade en legend om att deras land en gång sträckte sig ut i Atlanten och blev ödelagt. I de Walesiska berättelserna nämns tre naturkatastrofer.
Överallt på planeten finner man samstämmiga berättelser om syndafloder, inte minst i Bibeln. Till exempel finns en mycket detaljerad beskrivning i det kända troanomanuskriptet, som översatts av Le Plongeon och finns på British Museum i London. Det är skrivet av Yucatans mayafolk för omkring 3500 år sedan, och innehåller följande beskrivning av den naturkatastrof som sänkte ön Poseidon: ”I året d Kan, på den 11 Muluc, i månaden Zac, kom ett fruktansvärt jordskalv som fortsatte utan avbrott till den 13. Chuen. Våtmarkskullarnas (?) land, Mu, blev offret. Efter att ha hävt sig två gånger försvann det plötsligt om natten, medan havet hela tiden skakades av vulkaniska krafter. Då dessa var begränsade fick de landet att sänka sig och häva sig åtskilliga gånger på flera platser. Till sist gav ytan vika, och tio länder revs sönder och spriddes ut. Oförmögna att stå emot omvälvningarna, sjönk de med sina 64 miljoner invånare 8060 år innan denna bok skrivs.”
Men låt oss nu de vad den esoteriska läran kan berätta om Atlantis. Som högst sträckte den atlantiska kontinenten sig över det mesta av nuvarande Atlanten, samt stora delar av den amerikanska kontinenten. Den första kartan visar världen så som den såg ut för omkring en miljon år sedan, och här ser vi förutom den atlantiska kontinenten också rester av den lemuriska och hyperboreiska kontinenten åt norr och öster.
(Bilderna hörande till artikeln kan för närvarande tyvärr inte laddas upp.)
Från början dominerade de invandrade lemurierna det nya området, och uppfattas därför som den flrsta atlantiska underrasen, rmoahalerne. Ursprungligen var dessa mörkhyade krigare, men efterhand som årtusendena gick, och de drevs längre norrut av den efterföljande underrasen, blev de mindre och ljusare i huden. De mycket avlägsna resterna är våra dagars samer.
Den andra underrasen kallas tlavatlierna, och dessa var ett rödbrunt bergfolk som kom från en ö vid västkusten. De nedkämpade rmoahalerna och bosatte sig i de östliga och centrala bergområdena, som var förhärskande under denna period.
Sö följde den tredje underrasen, toltekerna, som också karaktäriserades av en rödbrun hud. De dominerade hela kontinenten under tusentals år, och det är primärt denna underras tillsammans med tlavatlierna som de amerikanska indianstammarna är sentida ättlingar av. De utvecklade en framstående civilisation och kultur, som vi kommer att ägna oss lite närmare åt i slutet av detta avsnitt.
Den fjärde underrasen kallas turanerna, och det är den första av de så kallade ”gula” människotyperna. De härstammade från fastlandets östsida, men började snart segla ut och kolonisera andra delar av världen – särskilt nuvarande Kina, vars befolkning är deras nutida ättlingar. Därför blev de aldrig någon dominerande makt i moderlandet.
Det var snarare den den femte underrasen, semiterna, som övertog makten på den atlantiska kontinenten efter toltekerna. De var oroliga och stridbaramänniskor med vit hudfärg, men där den atlantiska medvetenhetsutvecklingen dittills hade varit koncentrerad på begärs- och känslolivet, framstod här för första gången fröet till mer mentala tillstånd. Det är därför naturligt att Vaiasvata manu valde denna femte underras som den primära utgångspunkten för sin femte, ”mentala” rotras – den indoeuropeiska människotypen.
Semiterna hade många strider både till lands och till sjöss med den sjätte underrasen,ackaderna, som också var en vit människotyp. Det slutade med att semiterna blev fullständigt övervunna, och ackaderna regerade i landet under långa perioder. Men de var samtidigt ett sjöfarande handelsfolk som reste vitt omkring i världen och etablerade många kolonier i fjärran länder.
Den sjunde underrasen, mongolerna, är det enda atlantiska folket som inte har sitt ursprung på den atlantiska kontinenten. De var ättlingar till de ”gula” turanerna, och bredde under en tid ut sig över större delen av nuvarande Asien. I vår tid är de fortfarande den mest folkrika människotypen, och deras med direkta ättlingar är japanerna.
Då toltekernas civilisation var på sin högsta punkt, hade de ett tämligen avancerat politiskt och socialt system, samt välutvecklade kulturella och vetenskapliga institutioner. Detta beror inte på deras allmänna medvetenhetsmässiga utvecklingsnivå, utan på att några av den inre världsstyrelsens medlemmar levde bland dem och ställde sina ”magiska” kuskapeer till förfogande. Huvudstaden kallades ”staden med den gyllene porten”. Den var byggd i koncentriska cirklar på sluttningarna av en höjd som hävde sig över den kringliggande slätten. På toppen låg kejsarens slott och trädgårdar, och här vällde vattnet fram i en oavbruten ström, som först tillgodosåg husen och trädgårdarna, och därefter strömmade ut i fyra riktningar och ner i en grav eller kanal som omgav palatset. Härifrån flödade vattnet vidare ner i de lägre liggande ringformade kanaler som bildade de koncentriska cirklarna, och på det sättet blev alla de runt tio miljoner invånarna försedda med vatten.
Staden var alltså ett imponerande arkitektoniskt verk, vars skönhet och prakt ytterligare framhävdes av att palats, tempel och andra betydelsefulla byggnader var konstnärligt utsmyckade och beklädda med ädelmetaller, vilka framställdes alkemistiskt enligt de invigdas föreskrifter. De mer allmänna husen liknade det som vi idag känner som atriumhus, med skuggiga trädgårdar och terasser.
Till sitt förfogande som transportmedel hade atlantiderna bland annat luftskepp, som drevs av en ”vrilkraft” (troligen roterande magneter, övers anm) som vi inte har kännedom om idag, men som liksom allt annat gjordes tillgänglig för dem av de invigda. De flög inte så snabbt och högt som dagesn flygmaskiner, utan gled närmast ljudlöst genom luften på några få hundra meters höjd och med en fart på kanske 80-100 km/tim.
Men de invigda adepternas närvaro var en faktor som senare kom att få avgörande betydelse för Atlantis’ öde. Atlantidernas medvetenhet var som sagt inte klar och mental som i våra dagar, utan mer astral och psykisk. Denna psykism – det vill säga förmågan att uppfatta astrala intryck med hjärnan – förde dem i nära kontakt med naturens krafter och osynliga väsen, och gjorde det möjligt för dem att missbruka dessa krafter i egna egoistiska syften – det man kallar ”svart magi”.
Detta fick medlemmarn i den inre världsstyrelsen att gradvis dra sig tillbaka, för att göra den magiska kunskapen svårare att tillgå. Men det ville vissa tämligen kunniga grupper av befolkningen inte acceptera, med resultatet att en lång rad våldsamma krig utkämpades mellan ”ljusets” och ”mörkrets” makter.
Manipulationen av naturens krafter ledde till en rad naturkatastrofer i form av landsänkningar, så att stora delar av kontinenten översvämmades av mäktiga vattenmassor, och miljontals människor omkom. De största och viktigaste övervämningarna förekom för omkring 800 000, 200 000 och 80 000 år sedan, och på den andra kartan ser vi hur världen såg ut mellan de två första av dessa katastrofer.
(Bilderna hörande till artikeln kan tyvärr inte laddas upp för närvarande.)
Detta resulterade i att moderlandet bröts upp i mindre delar, och den värdskarta som gäller idag växte gradvis fram. Till slut var det endast en stor ö vid namn Poseidonis kvar, och det är den som Platon refererar till i sina böcker. Den gick under vid den sista katastrofen år 9564 fvt.
Vi ska på intet sätt uppfatta den atlantiska civilisationen och kulturen som uttryck för en mer avancerad utvckling än vår egen. Att de var i besittning av större rikedom och prakt beror uteslutande på närvaron av de invigda, och deras vetenskapliga och teknologiska framsteg var inte resultat av industriella utvecklingsområden så som idag.
Evolutionen skrider jämnt framåt, och även om det naturligtvis förekommer cykliska upp- respektive nedgångsperioder kommer ”nutiden”, sedd i ett större perspektiv” alltid att representera det mest framstående, medvetenhetsmässiga utvecklingssteget.
Från Visdomsnettet
Översatt av Eremitha
Foto: Marie Sundberg
No comments:
Post a Comment