Den esoteriska läran, del 9
Begreppet "raser" när det handlar om oss människor, har ofta fått en negativ klang i vår tid, i synnerhet om man talar om den ariska rasen. Detta beror på den förvridna uppfattning som spridits av bland annat nazisterna. Men enligt den esoteriska undervisningen går rasernas historia tillbaka ända till människans ursprung, och har ingenting alls att göra med att någon ras är värde mer eller mindre än någon annan. I detta kapitel av Hardy Bennis' e-bok förmedlas i korthet esoterikens beskrivning.
De sju rotraserna
I ett av den andliga vetenskapens viktigaste verk, Den hemliga läran av H P Blavatsky, finns en omfattande beskrivning av hur det vi idag kallar människoformen, har utvecklat sig. Här sägs att evolutionen, efter individualiseringen från djurriket för omkring 18,5 miljoner år sedan, har löpt genom olika, generella formtyper som man kallar rotraser, vilka var och en omfattar sju underraser.
Då utvecklingen, som vi har sett, primärt är en medvetenhetsutveckling, är det naturligt att det är de fysiska medvetenhetsredskapen, det vill säga eterkroppen med sina centra, hjärnan, nervsystemet och de endokrina körtlarna, som är de primära kännetecknen för en bestämd formtyp eller rotras, och inte så mycket det yttre utseendet, även om detta under de olika epokernas ”genomsnitt” också har varit karakteristiskt.
En annan sak vi måste vara uppmärksamma på från början är att dessa rotrasers utvecklingsförlopp sträcker sig över mäktiga tidsrymder på flera miljoner år och omärkligt glider in i varandra, så att det uppstår otaliga blandningar och kombinationer av de olika formtyperna. Detta gör det ännu viktigare för oss att först och främst uppfatta en rotras som ett medvetenhetstillstånd, en utvecklingsnivå, som den kollektiva, jordiska människomedvetenheten passerar på sin väg från djurrikets instinktiva reaktioner fram mot de andliga höjder alla monader rymmer fröet till.
Skillnader i utveckling ska alltså inte på något sätt uppfattas som kvalitativa skillnader, utan som uttryck för evolutionär ”ålder” eller ”erfarenhetsmassa”, på samma sätt som vi inte behäftar barn med kvalitativa brister bara för att de ännu inte lärt sig tillvarons grundläggande lektioner.
Ser vi på jordens befolkning idag är blandningen av de många olika människotyperna så långt framskriden att det är svårt att över huvud taget tala om olika ”raser”, men bara avseende individuella utvecklingssteg och sociala, kulturella och miljömässiga skillnader. Därför har de ättlingar till mycket tidiga rotraser som fortfarande finns, endast några få yttre, fysiska drag gemensamma med sina fjärran förfäder. Deras inre medvetenhetsstruktur åtskiljer sig inte på något sätt från alla andra människors.
Men låt oss nu se på människans evolution så som den esoteriska läran beskriver den. Den första rotrasen kallas den adamiska. Man vet väldigt lite om den, och den är svår att tidsbestämma, men man menar att den levde för omkring 300 miljoner år sedan och bebodde en stjärnformad kontinent runt den nuvarande nordpolen. Förhållandena på jorden var sådana att rasen endast fanns i astralt tillstånd, och det är alltså inte alls tal om människor i själslig förståelse, utan endast den första ”inre” förberedelsen av själva kroppsformen.
Den andra rotrasen, den hyperboreiska, levde för cirka 200 miljoner år sedan. Den hade sin hemvist på en hästskoformad kontinent som sträckte sig från nuvarande Sibirien, över Skandinavien till Grönland. Livsbetingelserna på planeten var nu sådana att rasen existerade i fysiska-eteriska former, men liksom för den adamiska rasens vidkommande handlar det fortfarande om ett förstadium till kroppsformen.
Som framgår av dessa två kontinenters placering var de klimatiska förhållandena då radikalt annorlunda än i våra dagar, och man har till exempel i Grönlands inlandsis funnit fossila rester som visar att där har varit ett varmare klimat än nu för tiden. Enligt Den hemliga läran skiftar klotet gradvis utseende i takt med att en ny rotras växer fram. Gamla kontinenter försvinner och nya dyker upp ur havet för att bilda hemvist för den nya rasen.
Den tredje rotrasen kallas den lemuriska efter den stora kontinent som sträckte sig från den sydliga delen av Afrika, över Indien och Australien, långt ut i Stilla havet mot Sydamerika. Idag kan man ännu finna resterna av denna ras’ kultur, till exempel i form av de stora stenstatyerna på Påskön.
Den lemuriska rasen är den första fasta, fysiska människoskepnaden. Den började som en gigantisk aplik form på upp mot fyra meters höjd, men efterhand som årmiljonerna gick blev den mer människoliknande och fick en mörkbrun färg. Omkring mitten av perioden, för cirka 18,5 miljoner år sedan, kom så den begivenhet vi tidigare har nämnt som ”eldsherrarnas” ankomst, och den betydde att formens djurmedvetenhet kunde individualisera och påbörja sin långa utvecklingsprocess som ett själslig, självmedvetet, inkarnerande människoväsen. Vid det tillfället skedde en åtskillnad av könen, så att människan, från att ha varit androgyn (det vill säga tvåkönad), blev enkönad och därmed åtskild som man och kvinna. Samtidigt blev kroppsformen allt mindre, ljusare och mer kompakt.
Den lemuriska medvetenheten var så djurisk och primitiv att vi idag inte har något som helst som påminner om den. Medvetenhetsutvecklingen vid den tiden bestod i en vidareutveckling och koordinering av kroppen och eterkroppen, och de mer direkta, avancerade metoder som anvisades från den inre världsstyrelsen, riktades mot denna rent fysiska utveckling.
Från mitten och mot slutet av epoken bröts den lemuriska kontinenten gradvis upp av väldiga jordbävningar och vulkanutbrott, men då hade delar av befolkningen redan börjat utvandra till en annan kontinent som börjat resa sig där nuvarande Atlanten och amerikanska kontinenten är belägna. Detta var början till den fjärde rotrasen, den atlantiska.
Denna ras och dess civilisation och kultur är ett så betydelsefullt och fascinerande ämne, att vi i nästa kapitel uteslutande kommer att ägna oss åt den. Därför begränsar vi oss här till att säga att efterhand som tiden gick blev rasen mer röd- och gulbrun i huden och väsentligt mindre än sina lemuriska förfäder.
Medvetenhetsutvecklingen var koncentrerad till känslolivet och dess koordination eller integration med den samlade fysiska kroppen, och de ”andliga” utvecklingsmetoder som anvisades kan sammanfattas under beteckningen bhakti-yoga – känslans yoga.
Den femte rotrasen är vår egen, västliga människotyp. Den kallas idag denindoeuropeiska eller ariska rasen, även om sistnämnda beteckning har en obehaglig klang på grund av nazisternas misstörstådda och förvridna användning av den. Ordet arya är sanskrit och betyder ”ädelboren”, och då delar av den indiska befolkningen är de avlägset efterkommande ur själva rotrasen, är det naturligt att använda en sanskritbeteckning om dem – en beteckning som är så gammal att den härstammar från en fjärran forntid.
Om vi vill få en föreställning om bakgrunden till den europeiska människotypen måste vi introducera en viss bestämd medlem av den inre världsstyrelsen. I spetsen för varje rotras står ett högtstående väsen som har beteckningen manu, ett sanskritord som betyder ”tänkare” eller ”människa”, motsvarande det engelska ordet ”man”. Manuen har ansvaret för den fysiska utvecklingen av den pågående människotypen, och vi kan uppfatta honom som stamfadern eller ”Adam”.
”Manu” är alltså inte något namn utan en ställningsbeteckning. Därför har de olika manuerna en ”tilläggsbeteckning” som i högre grad kan uppfattas som deras ”namn”, och den femte rotrasens ledare kallas Vaivasvata manu.
För omkring en miljon år sedan började han samla en grupp människor från den femte atlantiska underrasen omkring sig. Han avskilde den från kontinentens övriga invånare genom att resa omkring och slå sig ner på olika ställen, och samtidigt levde han själv bland gruppens medlemmar och fick många barn för att på det sättet prägla den genetiska arvsmassan.
Vid en tidpunkt samlade han sin rotras vid sydkusten av det som en gång var Gobihavet, men nu är Gobiöknen i Mongoliet, och under en lång fruktbar period dominerade rasen hela östra Asien. Delar av den erövrade och bosatte sig i norra Indien, och det är denna del som senare har kallats den första, eller indiska, underrasen.
För att förhindra att hans omfattande rasutvecklingsarbete skulle bli ödelagt genom att gruppens medlemmar gifte in sig i de dåvarande atlantiska stammarna, införde manuen kastsystemet. Detta säkrade att folk endast gifte sig med varandra inom samma kast, och så sörjde han själv för att hans egen grupps medlemmar hela tiden inkarnerade i en bestämd kast. Idag har systemet för länge sedan överlevt sig själv och måste betraktas som en väsentlig social och politisk hämsko för utvecklingen i Indien.
Men efterhand som den ursprungliga civilisationen började förfalla utvandrade stora grupper, särskilt västerut, och grundlade de efterföljande underraserna. En stor grupp bosatte sig på den arabiska halvön, nuvarande Saudi-Arabien, och kallas därför den andra, ellerarabiska underrasen. Denna koloniserade stora delar av norra Afrika, vid en tidpunkt även Egypten.
Senare bosatte sig den tredje underrasen i det nuvarande Iran, och fick namn efter detta områdes dåvarande beteckning – alltså den persiskaunderrasen. I motsats till den andra underrasen, som var ett oroligt och stridbart nomadfolk, grundlade den tredje underrasen ett mer stabilt handelsimperium med en välutvecklad civilisation och kultur.
Den fjärde, eller keltiska underrasen hade till att börja med befolkat södra Kaukasus, och därifrån drog den västerut och koloniserade största delen av området kring Medelhavet. Grekerna, romarna, portugiserna och fransmännen har alla sina rötter i denna underras, och en stor grupp nådde så långt norrut som till de brittiska öarna.
Vi har nu kommit till den grupp som många av de nordeuropeiska befolkningarna härstammar ifrån, nämligen den femte, eller teutoniskaunderrasen. Den hade också bosatt sig i Kaukasus-området, norr om den fjärde underrasens utgångspunkt, men utvandrade till ett område som motsvarar nuvarande Polen. Därifrån utbredde den sig till hela Nordeuropa, där den blandade sig med keltiska stammar, och i våra dagar är största delen av västvärldens befolkningar ättlingar till den fjärde och femte rotrasen.
Medvetenhetsutvecklingen i den femte rotrasen koncentreras primärt till tankelivet och dess integration med emotioner och drifter, och det är detta som kommer till uttryck i våra dagars framskridna vetenskapliga och teknologiska utveckling. De ”andliga” eller ”esoteriska” metoder som används kan sammanfattas under beteckningen raja-yoga – tankens yoga.
Men människans evolution fortsätter, och redan i vår tid ligger grunden för den sjätte rotrasen som kommer att utvecklas ur den sjätte indoeuropeiska underrasen. Den har ännu inget namn, men medvetenhetsmässigt kommer den att karakteriseras av en integrering av det konkreta, analytiska intellektet och det abstrakta och inspirativa själsintellektet.
Den sjätte rotrasen kommer att bebo en kontinent som kommer att växa fram ur Stilla havet, väster om Kaliforniens kust, och därför är det naturligt att den sjätte underrasens väsentligaste tillväxt kommer att försiggå på den amerikanska kontinenten, även om det finns många exempel på denna människotyp på andra ställen i världen. Några esoteriker menar att framtidens ”andliga” utvecklingstekniker kommer att få beteckningen agni-yoga – eldens yoga.
Från Visdomsnettet
Översatt av Eremitha
Foto: Marie Sundberg
No comments:
Post a Comment