Mästarna nu är på väg att träda fram i vår värld för att leda oss in i Vattumannens Tidsålder

BENJAMIN CREME berättar:
Det är många som har frågat varför jag är så engagerad i att sprida kunskapen om Kristus Maitreyas och hans Mästares återkomst till jorden.
Jag kan inte berätta allt, för det finns oskrivna lagar som styr förhållandet mellan Mästare och lärjunge och som tvingar mig att iaktta tystnad.
När jag var fyra eller fem år gammal satt jag ofta vid fönstret och betraktade vinden; inte hur vinden påverkade träden eller löven, utan vinden själv. Jag kunde iaktta luftens rörelser och visste varifrån vinden blåste. I skolan fick man lära sig att luften var osynlig, liksom vinden, och jag glömde min förmåga att kunna se vad som hände på eterplanet.
Det var inte förrän tjugo år senare när jag byggde en orgonackumulator, som jag återigen blev medveten om denna ocean av energi, som vi själva är en del av, och som slutligen för mig bevisade att eterplanen finns.
(Ovanför det fysiska planet, som består av fast, flytande och gasformig materia, finns det fyra plan av ännu finare materia, eterplanen. De fasta fysiska planen är en materialisering av dem).Jag blev klart medveten om, och oerhört känslig för, energiströmmar; så till den grad att jag ofelbart visste när en atombomb detonerade i Stillahavsområdet eller någon annan stans i världen. På dessa tusentals mils avstånd registrerade jag de fina skiftningar i eterströmmarna som orsakades av explosionen.
Den här tiden läste jag bland annat H.P. Blavatskys och Leadbeaters teosofiska verk, Gurdjieff, Ouspensky och Nicoll, Paul Brunton, Patanjali, Alice Bailey och agni yogaböckerna, Swami Vivekananda, Sivananda, Yogananda och Sri Ramana Maharshi.
Sistnämndes väg till självkännedom försökte jag följa. Genom hans meditation över "Vem är jag?" fylldes jag av en känsla av identifiering med hela fenomenvärlden - jorden, himlen, husen och människorna, träden, fåglarna och molnen. De var jag själv. Jag upphörde att existera som separat varelse, men behöll ändå mitt fulla medvetande, ett medvetande som vidgades till att omfatta allt. Detta var den sanna verkligheten. Jag såg att mitt normala vakna medvetande helt enkelt döljer den genom en felaktig identifiering med kroppen. Jag såg fenomenvärlden som ett slags ritual eller ritualiserat skuggspel, som visade upp en dröm eller en längtan efter det som allena existerar, allena är verkligt, och som också är jag själv.
Mot slutet av 1958 talade en vän, som såg det, om för mig att jag tog emot "budskap". Det var en överraskning, för jag hade ingen känsla av att det var sant. Han sa att budskapen "studsade" mot mig, men om jag lärde mig hur skulle jag i sinom tid kunna ta emot budskapen korrekt.
Så hände det sig att jag en januarinatt år 1959 inom mig hörde uppmaningen att gå till en viss adress i London en bestämd tid tre veckor senare. Jag gick dit och fann människor som väntade på mig. Det var början på en störtflod av budskap som kom med allt tätare mellanrum. Några missade jag tydligen (jag fick reda på det efteråt), och blev då så rädd för att missa något att jag hittade på budskap. Jag begav mig till flera möten där ingenting hände och ingen dök upp, men så småningom lugnade jag ner mig. Jag missade till slut inga möten och jag upphörde att hitta på budskap.
En dag i slutet av 1972, när jag var på ganska dåligt humör och allra minst anade det, överrumplades jag av den Vise och listige, som jag har privilegiet att kalla min Mästare. Han tog sig an mig och underkastade mig den mest intensiva period av desillusionering, avglamourisering, träning och förberedelse. I månader arbetade vi tillsammans, tjugo timmar om dygnet, fördjupade och stärkte den telepatiska förbindelsen, tills den utan svårighet fungerade i båda riktningarna, och krävde ett minimum, av hans uppmärksamhet och energi.
Under den här perioden smidde han ett instrument som han kunde arbeta genom, och som skulle vara känsligt för hans minsta påverkan. Givetvis med mitt fulla samförstånd och utan att inkräkta på min fria vilja. Allt som jag ser och hör, det ser och hör han också. När han så önskar kan en blick från mig vara en blick från honom, min beröring hans. Med ett minimum av energiförbrukning har han således ett "fönster" ut mot världen, en utpost för sitt medvetande. Han kan hela och undervisa. Själv befinner han sig i en fast fysisk kropp hundratals mil bort. Jag påstår inte att jag är hans enda "fönster mot världen". Jag vet inte hur sällsynt detta är, men jag är säker på att det inte är unikt. Det är ett led i samarbetet mellan Mästare och lärjunge. Min Mästare har bett mig att tillsvidare inte avslöja hans identitet, inte ens för den grupp som jag arbetar tillsammans med, och som han alltså arbetar genom. Jag känner till två skäl till hans begäran, och jag respekterar dem. Han är en av Hierarkins äldsta medlemmar, en av Visdomens Mästare, vars namn är välkänt för västerlandets esoteriker.
I mars 1974 gav han mig namnen på fjorton personer som jag skulle bjuda hem för att samtala om "meditation och tillhörande ämnen". Alla kom.
Jag talade om Hierarkins Mästare, och om vilken roll meditationen spelar för att upprätta själskontakt. Jag inbjöd dem vidare att medverka i ett grupparbete i vilket deras ockulta meditation skulle fortskrida under vägledning av en Visdomens Mästare, i utbyte mot att de skulle tjäna som överförare av hierarkiska energier, och på så sätt bilda en överbryggande grupp mellan Hierarkin och lärjungar på det yttre planet.
Mästaren anordnade en kort transmission för att visa dem vad det innebar. Tolv av de fjorton accepterade erbjudandet. Två kände sig inte redo för denna form av arbete.
Gruppen bildades. Vi träffades under en och en halv till två timmar två gånger i veckan för att kanalisera de andliga krafterna. Mästarens instruktion var, och är fortfarande, att vi inte skulle gruppen något, inte bygga någon organisation, inte inrätta några tjänster, inte sätta upp några stängsel mellan oss själva och våra idéer. Den största möjliga öppenhet skulle upprätthållas.
Samtidigt fick jag av Mästaren skissen till ett instrument som vi använder i arbetet och som jag också använder för helande. Det är en tetraeder, och arbetar efter principen att vissa former har inneboende energiegenskaper.
Gruppens sammansättning har ändrats många gånger. Endast fyra ur den ursprungliga gruppen finns kvar. Antalet har stigit och sjunkit, men verkar alltid stabilisera sig runt tolv aktiva. Dessutom finns många, som är mindre aktiva, mindre regelbundna. I många andra länder finns också grupper.
Nuförtiden möts vi regelbundet tre gånger i veckan för att sända energierna från Hierarkin, från fyra till åtta timmar i sträck. Givetvis kan endast de mest hängivna och engagerade upprätthålla en sådan intensitet, varför antalet deltagare av naturliga skäl hålles lågt.
I juni 1974 inleddes en serie "överskuggningar" och förmedlade budskap från Maitreya, som inspirerade och höll oss informerade om hans nära förestående framträdande i synlig form. Vi hade också privilegiet att få ta del av det gradvisa skapandet och fullkomnandet av hans mayavirupa, han manifesterade kropp.
Mot slutet av 1974 sade min Mästare flera gånger: "Du måste offentliggöra allt detta. Det är till liten nytta att ge denna information endast till de här tjugo personerna." Jag protesterade våldsamt och bönföll om att inte behöva gå ut till allmänheten. Då bedyrade han att han bara skämtade. "Jag har andra planer för dig", och jag slappnade av igen.
Men i januari 1975 sade han slutligen: "Jag menar det. Information, all bakgrund och undervisning. Berätta för dem allt du vet". Han hade dikterat en mängd information om hur planen skulle verkställas.
Jag tyckte inte om det. Jag tyckte inte alls om det. Jag trivdes med vad jag gjorde. Jag tyckte om att verka i det tysta - på ett "esoteriskt" sätt. Jag visste att jag gjorde nytta, utan att det var för ansträngande eller ställde för stora psykologiska krav på mig. Jag gjorde därför ingenting förrän efter flera bestämda påtryckningar från Mästaren.Den 7 juli 1977 informerade Maitreya själv att hans kroppsliga manifestation var klar, att han hade "iklätt" sig kroppen, och att hans ljuskropp, uppståndelsekropp, befann sig i vila i hans center bland bergen i Himalaya. Under transmissionsmötet fredagen den 22 juli berättade Mästaren för mig att Maitreya befann sig i London och att han samma dag börjat sitt uppdrag. Gruppen fick reda på det.
Många gånger sedan dess har jag tillkännagivit detta, men aldrig med tillnärmelsevis samma känsla av att ha deltagit i en storslagen planetarisk händelse. Glädjetårarna hos deltagarna i gruppen visade att också de kände samma sak.
Kanske kan ovanstående vara till hjälp att förklara varför jag med övertygelse talar om Kristus och Mästarna och deras återkomst. För mig är deras existens ett faktum. Jag vet det genom min direkta upplevelse och kontakt.
Ovanstående har skrivits med hopp om att väcka andra till att acceptera detta faktum och att Mästarna nu är på väg att träda fram i vår värld för att leda oss in i Vattumannens Tidsålder.