Under den tid som vi inte har haft möjligheten att kommunicera har jag korsat haven och utfört vissa uppdrag som mina Äldre har anförtrott mig. Jag är Iris, en medlem av Sjöjungfruns akvatiska ras. Min härstamning är en av de äldsta inom vår ras och min familj har sett oräkneliga generationer födas och dö från det mest avlägsna förflutna av vår flytande livsmiljö, och så långt tillbaka att inte ens de äldsta och visaste bland oss kan våga sig på ens en glimt av det.
Under tusentals generationer har vi delat vår älskade planet med våra bröder från ytan, ”de som andas luft” – som en del av oss kallar er – och det var tider när segelskeppen, fregatterna och ”drakarna” var de snabbaste farkosterna som användes av er. Vid den tiden var möten mellan oss mer frekventa, för människan tillbringade mycket mer tid än nu på det ofantliga blå havet, modigt korsande det från den ena ändan till den andra.
Vi har sjungit kärlekssånger, och också krigssånger, på däcken av många fartyg, konstruerade av tidigare sjömän. Vi har druckit från många horn och muggar med sprit, omfamnande dessa starka och tappra sjömän, utbytte ändlösa historier som i sin tur hade berättats för oss av våra förfäder. Legender vi har behållit genom århundradena och berättat dem vidare från fäder till söner, från mun till mun och uppehållit en generationskedja.
Vi har skrattat tillsammans, berättat roliga anekdoter för varandra om den och den kulturen som öppnade våra hjärtan med glädje, och vi har också gråtit när vi hört om sorgliga historier om den eller den rasen.
Det fanns en tid när ni, varelserna med lungor för andning, och vi, varelserna med gälar som våra bröder fiskarna, hade hundratals och kanske tusentals möten och tjattrade i lyckligt kamratskap med varandra under beskådande av gnistrande och lysande stjärnor på natten, som lyste över våra huvuden som blöttes av det salta havsvattnet.
Sedan upptäckte människan hur man kan flyga som en fågel och då man föredrog att korsa skyarna snabbt framför att långsamt korsa haven, precis som stressfria män gjorde i det förflutna, så började människan att distansera sig från vår närvaro och våra förfäders allians blev en vacker berättelse om det förflutna, men inga fler från nutiden.
Som ytans människor vanligtvis gör, när tiden går, så började ni ändra fakta om vad som egentligen hade skett, vände vår solida och fasta allians till en förvrängd och lustig legend där vi är ihågkomna som monstruösa varelser som skulle attrahera sjömännen med vissa hypnotiska sånger, bara för att sedan dra ner dem i havets djup där de skulle drunkna.
Efter en lång paus på flera månader ville jag nu klargöra och förtydliga detta i mitt första meddelande genom min kanal Kris Won, att den sanna historien som inträffade mellan de två raserna var mycket vackrare än vad ni har hört om fram till idag.
Jag litar på och ber Skaparen om att det skall bli så att i alla himmelska sfärer och världar, på en inte alltför avlägsen dag, vi kan mötas igen och fortsätta vår vänskap, precis som vi gladdes åt det för så många dagar och nätter sedan…
Ta emot, mina kära bröder och systrar, all min kärlek – nej, all min ras kärlek – och jag talar återigen om min önskan att vi skall kunna mötas igen… någon dag.
Kanal: Kris Won.
Källa: Iris.
Översättning Gertie Dahlberg – www.st-germain.se
No comments:
Post a Comment