av Gunnar Lindgren
Ett av de mest motbjudande - och minst kända - missförhållandena i dagens framställning av livsmedel är inblandning av en rad kemikalier, till exempel lösningsmedel i vår mat
Dessa kemikalier är helt okontrollerade - i stort sett vilket ämne som helst kan blandas in utan att ämnet vare sig är godkänt eller förbjudet. Industrin gör det för att göra framställningen mer lönsam. Trots att både tillverkare och myndigheter tiger om detta, kan man med stor möda hitta dokument från FAO/WHO. Man har sammanställt inventeringar från industrier i hela världen. Jag har ett exemplar av ett sådant dokument (Codex alimentarius commission, Codex committe on food additives and contaminants, Hague, 4 - 12 March 1988 FAO/WHO). En sällsynt guldklimp jag inte ens lånar ut.
--------------------------------------------------------------------------------
Bildtext: Vår mat förgiftas alltmer med bensin av livsmedelsindustrin
--------------------------------------------------------------------------------
Här beskriver man hur asbestrester lämnas kvar i drycker, tvättmedel (tensid) blandas in i juicer, hur livsmedelsråvaror kommer i kontakt med formaldehyd, klordioxid, väteperoxid och polyakrylamid.
Men mest upprörande är nog inblandningen av lösningsmedel i alla möjliga sammanhang. Här följer en lista över hur några lösningsmedel används: Aceton, Butan, Cyklohexan, Dibutyeter, Diklorfluormetan. Dietyleter, Etylmetylketon, Heptan, Hexan, Isobutan, Metylacetat, Metylenklorid, Pentan, Petroleumeter, Propan, 1,1,2-Trikloretylen, Triklorfluormetan och Toluen när man sätter till smakämnen eller färgämnen till vår mat. Flera av dessa lösningsmedel anses cancerframkallande och det anses inte finnas någon säker nivå där risken för canceruppkomst är noll.
Många av de produkter som tillverkas i Karlshamn och av Unilever (Bestfoods) har varit i kontakt med det reaktiva ämnet natriummetylat eller den allergiframkallande metallen nickel. Natriummetylat ombildas vid tillverkningsprocessen till lösningsmedlet metanol som kan återfinnas i våra margariner m m.
Både te och kaffe kan innehålla lösningsmedelsrester om bittra smakämnen tagits bort med Etylmetylketon, Metylenklorid, Metylacetat och Dikloretan. Särskilt upprörande är att lösningsmedlet 2-nitropropan (2-NP), som finns på cancerlistan, förekommer vid tillverkning av konstgjorda chokladfetter. Tidigare har detta lösningsmedel används i Karlshamn, men man var tvungen att byta ut det mot bensin när Sverige gick med i EU. Leukemifall hos barn till anställda i Karlshamn har misstänkts ha samband med 2-NP. Detta lösningsmedel finns sannolikt kvar i andra fettindustrier runt om i världen.
Bensin i sojaprodukter
Bensin (Extraktionsbensin, hexan) är ett lösningsmedel som har stor användning. Förutom med smak och färgämnen kan bensinrester finnas i kokosfett, avfettade vetegroddar, frön, proteinprodukter och mjöl. Bensin används vid också vid framställning av matoljor, där bensinen drar ut oljan ur fröna.
Den största mängden bensin når oss sannolikt med sojaprodukter som sojaolja, sojaprotein, sojalecitin etc. Sojalecitin är ett kapitel för sig. Sojaindustrin är uppbyggd runt bensin. I princip mal man sojabönorna och blandar mjölet med varmt vatten och bensin. Då återfinns en del av sojan in vattnet som skiktar sig mot bensinen, där andra delar av sojan återfinns. Sedan försöker man driva av bensinen genom upphettning. Men just sojalecitin är värmekänsligt och tål ingen värmebehandling, varför denna sojaprodukt kan väntas innehålla höga bensinhalter.
Livsmedelsverket lät för några år sedan analysera margariner. Det visade sig då att "Flora" och "Nytta/Becel" innehöll förhållandevis höga halter av bensin. Företaget angav då att bensinen kom med sojalecitinet. Då lecitinet utgör en liten andel av ett margarin måste halterna i lecitinet var mycket höga, för att nå upp till nästan 1 mg/kg i margarinet, som då var fallet. Ärendet väckte en rad obehagliga frågor från konsumenterna och mig veterligt har Livsmedelsverket avstått från att själv göra fler analyser av bensin i svensk mat.
Just sojalecitin är en ingrediens som har fått mycket stor spridning. Det används som emulgeringsmedel i allt från kakor och bröd till choklad och färdiglagad mat. Sojalecitin finns t o m i hälsokostpreparat. En läsare av mina nyhetsbrev hade observerat att oljan "Udo's Choice" innehåller sojalecitin. Han kontaktade nyligen företaget och frågade hur lecitinet var framställt. Företaget svarar uppriktigt i ett brev att det framställts med bensin och att det finns "residual amounts" i den färdiga produkten. Vidare anger man att lecitin framställs i stora oljefabriker, "Vi kan med hög sannolikhet utgå från att allt lecitin ute på marknaden genomgår denna procedur."
Sammanlagd mängd bensin vi får i oss
Det finns tyvärr ingen redovisning av hur mycket bensin vi får i oss från alla bensininnehållande livsmedel, än mindre den sammanlagda mängden av alla andra lösningsmedel.
Man kan dock göra följande uppskattning. Antag att en person bara äter mat som innehåller bensin - s k "worst case". Det finns ett underligt riktvärde för hur mycket bensin som får finnas i livsmedel som innehåller behandlade sojaprodukter, även om ingen myndighet mäter upp detta. Det ligger vid 30 mg/kg. Om personen äter 2 kg mat per dag, kan intaget bli 60 mg per dag om halten ligger vid denna nivå eller 20 gram per år. Eller 1,5 kg bensin under ett liv (70 år).
För svenska befolkningen blir det i värsta fall 20 ton per år. Detta är naturligtvis för mycket, men hur mycket är det? (Extraktionsbensin eller hexan har ett mycket skärpt gränsvärde för exponering inom arbetslivet.)
Ett laglöst land
Slutligen skall påpekas att flera av de nämnda lösningsmedlen är verkligt riskabla kemikalier, betydligt farligare än många bekämpningsmedel eller andra miljöföroreningar. Det är därför tragikomiskt att kontrollera och redovisa halten av bekämpningsmedelsrester i livsmedel, men samtidigt lämna alla lösningsmedel etc vind för våg. Lösningsmedlen 2-NP, toluen och trikloretylen skulle sannolikt aldrig godkännas som bekämpningsmedel.
Om Livsmedelsverket följde gällande lagstiftning, skulle tillverkaren enligt § 5 (SVL FS 1993:19), den s k "redlighetsprincipen", vara skyldig att ange vilka kemikalier som vår mat har varit i kontakt med vid framställningen. Detta kunade anges på förpackningen. § 5 anger just att livsmedelskonsumenten har rätt att få veta hur framställningsprocessen är utformad. Resultatet skulle dock bli så uppseendeväckande att en upprörd folkopinion - föräldrar, daghem, skolor, vårdsektorn osv - på kort tid skulle tvinga fram rena, naturliga och hälsosamma livsmedel. Därför kan man tyvärr vänta att det från myndighetshåll gäller att till varje pris få björnen att fortsätta att sova.
Jag har i flera skriftväxlingar med Livsmedelsverket tagit upp frågan med kemikalieinblandning, och vid ett tillfälle frågade jag elakt om det bl a var tillåtet eller förbjudet att blanda in plutonium-240 i mat - ett av de giftigaste ämnen vi känner. Efter förmodligen stor tankemöda och vånda svarade man kort:
"Tack för ert brev den 23 januari. Vi följer inom Livsmedelsverket utvecklingen på området i fråga.
Vänliga hälsningar
Göran Aner - Chefsjurist"
Problemet för Livsmedelsverket är att inblandning av plutonium-240 är varken tillåten eller förbjuden. Livsmedelstillverkaren blandar i vilka kemikalier han vill.
Det finns vissa regler för livsmedel tillverkade inom EU. Men för livsmedel som tillhör den globala handeln finns varken regler, krav på analyser eller bindande gränsvärden.
Vill du veta mer, så se på min hemsida www.gunnarlindgren.com under "Processkemi"
2000-Talets Vetenskaps kommentar: eftersom myndigheterna sviker konsumenterna måste vi organisera oss, först då blir vi en maktfaktor. Vi rekommenderar medlemskap i Svenska Konsumenter i Samverkan
No comments:
Post a Comment